Sigrid: ”Vi blev slagna och provocerade av vakterna”

guests11.jpg

rubrik_sigrid.gif

Lördagen 19/1, 2001 eller 2002 (så längesedan nu), Borås klockan var ca: 0145-0215. Cirka 0130 är på väg till baren för att hämta isvatten till mig och min dotter. Vi har dansat och haft jätteroligt hela kvällen, och det var varmt och vi var törstiga. När jag kommer tillbaka till dansgolvet med vattnet är min dotter inte där. Jag går runt och letar överallt men kan inte hitta henne. Konstigt tycker jag om, hon gått hem utan att säga till, eftersom jag vet sedan tidigare att hon är rädd för att vistas själv i centrum när det är mörkt. Dessutom hade vi bestämt att vi skulle säga till varandra när vi skulle hem, så jag väntar och hoppas på att hon ska dyka upp. Efter cirka 10 minuter kommer en kvinna fram till mig och frågar om jag heter ####. Hon säger till mig att min dotter står utanför och är ledsen och gråter.

Min dotter står utanför entrén och gråter när jag kommer ut. Jag frågar henne vad som hänt. Hon svarar att hon blivit utslängd på grund av att vakterna påstår att hon slagit en tjej. Men min dotter hävdar att hon blivit attackerad bakifrån av en som slagit till henne i bakhuvudet. Vakterna hade inte sett detta, utan bara att min dotter försvarat sig mot tjejen genom att ta tag i hennes hår och trycka ner henne mot golvet för att inte hon skulle slå henne. Min dotter tycker att det är orättvist att de slänger ut HENNE, när det var den andra tjejen som slagit henne först, och att min dotter bara velat försvara sig.

Jag går tillbaka in på krogen/dansstället för att hämta min kappa och frågar vakterna om deras version. Dom vill inte svara, tycker inte jag har med det att göra. Jag blir irriterad och säger att det har jag visst eftersom hon är min dotter. Chefsvakten som jag pratar med säger att min dotter gett en tjej stryk och att det är därför dem kastat ut henne.

Jag är medveten om att jag var otrevlig i munnen mot honom. Men han var väldigt otrevlig mot mig också, och kallade mig dålig mor. Säger till honom att det är dåligt av dem att inte kolla vad som verkligen hänt, utan bara slänga ut första bästa person dem ser. Vi fortsätter att tjafsa en stund. Han verkar njuta av det. Han berättar vidare för mig att han har polisiära befogenheter och ett gott samarbete med polisen. Vilket jag inte trodde då, (men senare skulle bli varse om). Jag går ut till min dotter. Vakterna kommer efter och tjafset fortsätter utanför krog/dansstället. Till slut känner jag att det är dags att gå därifrån, eftersom det inte leder
någonstans med våra diskussioner och pajkastningar.

En av de tre vakterna, ställer sig framför min dotter och börjar provocera henne, genom att vifta med handen framför hennes ansikte, och böja sitt ansikte mot henne och stirra på henne intensivt. Han säger upprepande gånger ”Gör något så jag kan lobba dig”. Jag ber honom sluta när jag förstår vad han är ute efter. Han vill att hon ska bli förbannad och slå till honom. Inte för att jag visste vad ”lobba” betyder (det vet jag nu), men förstod att han ville provocera henne. Mig nonchalerar han fullständigt när jag ber honom sluta. Nu förstår jag att vi inte har en chans att ta oss därifrån. Dem tänker inte låta oss gå. Jag blev nu väldigt orolig, och kände otäcka rysningar, för jag förstod att nu kommer något hemskt att hända.

Ute på gatan står fem män och bevittnar alltihop. Dom försöker säga till vakterna, att dem ska låta oss vara, och att dem visar dålig respekt gentemot tjejer. En av vakterna går fram till männen och säger ”Stick härifrån på en gång. Ni har inte sett eller hört någonting. Och försvinner ni inte härifrån nu, så kan jag se till att ni aldrig sätter er fot här igen.” Jag känner att nu kommer vakterna göra något mot oss så jag ropar till männen att ”Snälla stanna kvar! Lämna oss inte ensamma med vakterna”! Dem ropar tillbaka att dem kommer att stanna kvar.

Vakterna hotar igen med ord som jag inte riktigt kommer ihåg, men det var ungefär ”Sticker ni inte härifrån nu, så blir det synd om er, och vi kan se till så att ni blir utvisade från Sverige” (de var invandrare). Två utav männen blir rädda och ger sig av, men tre står kvar. Vakten som hela tiden koncentrerar sig på min dotter fortsätter att provocera henne genom att vifta med handen i ansiktet på henne och säga att han vill ”lobba henne”. Helt plötsligt ser jag min dotters hand flyga mot vakten, vilket jag tror var hans mening att hon skulle göra. Som jag såg det så får hon aldrig in någon riktig träff på honom, för han får tag i hennes arm och stoppar slaget, så hon får inte in någon riktig träff på honom. Såg aldrig att hon förstörde hans glasögon eller skadade honom (som det stod i vakternas polisrapport) Kanske hände det när dem kastade sig över henne?

Han ropar ”NU”! På en sekund, hade två utav vakterna kastat sig över min dotter, och vräkt
henne ner på trottoaren. Jag ropar till ”Slå henne inte”!! Då slänger sig den tredje vakten över mig och trycker in mig i husväggen, med ansiktet bort från min dotter och de andra vakterna. Han bryter upp min arm på ryggen. Jag blev väldigt överraskad, och undrar varför han hoppar på mig och jag skriker till honom att han ska släppa mig. ”Aldrig” säger han. Jag ropar till de tre männen som står kvar på gatan, att ”Snälla! Stanna kvar! Jag vill att ni ska vara vittne till detta”. Dom ropar tillbaka ”Vi stannar kvar”! Men en av vakterna hotar och skrämmer dem, så dem ger sig av.

Jag kan inte se vad de andra vakterna gör med min dotter och jag är livrädd att dem ska skada henne. Jag säger till dem att ”Snälla! Skada henne inte”! Vakten som håller mig, bryter upp min arm hårdare och trycker in mig mer i husväggen, när jag ber honom släppa mig. Han säger tätt i örat på mig. ”Kan du inte göra något så jag kan slå ner dig! Snälla! Gör något! Jag vill så gärna slå ner dig”.

Han upprepar hela tiden samma ord, och vill verkligen provocera mig till att bli arg, vilket jag också är. Men samtidigt var jag så rädd för att dem skulle skada min dotter, så jag försöker att inte röra mig. Vakten fortsätter att bryta min arm högre upp, och jag får fruktansvärt ont i den, och den domnar och jag tappar känseln i den, som tur är.

Under tiden fortsätter han att prata tyst i örat på mig, och upprepa det han sa tidigare. Jag är så äcklad över hans sätt att försöka provocera mig, att göra något, men rör mig inte. Längtade efter att polisen skulle komma så fort som möjligt, innan dem hann skada min dotter. Kändes som en evighet innan polisen äntligen kom.

En polis ville prata med mig när dem kastat in min dotter i den andra polisbilen, så jag gick fram till honom och försökte förklara vad som hade hänt. Jag var arg, rädd, hade ont i armen och var väldigt upprörd. Han tyckte förmodligen att jag bara svamlade, men det är inte lätt att förklara vad som hänt under de omständigheterna som var just då, när man är alldeles skakis.
Polismannen bad mig försvinna därifrån, annars skulle han ”bura in mig också”. Kände att det var meningslöst att argumentera just då, så jag började gå hemåt.I hörnet just vid krog/dansstället, träffar jag de tre männen som bevittnat alltihop. Vi diskuterar en stund vad som hänt, och bestämmer oss för att gå till polisstationen och göra en anmälan. Dom lovar att hjälpa till med vittnesmål om det skulle behövas.

När vi kommit in till polisstationen för att göra anmälan, kommer en av vakterna in, och går rakt in i ett rum och han får genast sätta igång med sin anmälan. Vi blir fullständigt nonchalerade av polisen, så vi sätter oss ner för att vänta på vår tur. Efter cirka en halv timma, frågar vi en polis om vi ska vänta hela natten, och om det är någon ide för oss att sitta kvar. Han säger att förmodligen kommer det att ta lång tid innan vi får göra vår anmälan, så det är ingen ide att vi väntar.
Vi förstår det meningslösa i att sitta kvar, så vi går därifrån. Vi pratar lite utanför, och kommer överens om att hålla kontakt. Jag får telefonnummer från en av dem, om jag skulle behöva deras hjälp senare.

Då jag skulle upp och arbeta på lördagen hade jag inte ork att sitta och vänta hela natten på polisstationen.

Sov inte en blund den natten. Tänkte på min dotter och var orolig över om hon var skadad, och hur jobbigt hon måste ha det.

Hade också värk i min arm som var alldeles prickig av blodutgjutning från knogen och upp till armbågen. Dessutom hade jag stickningar och ingen riktig känsel i den. Har fortfarande ont i den när jag sover på grund att den domnar och värker.

Min kappa var söndersliten på höger sida, där vakten brutit upp min arm.

På morgonen efter, när min dotter ”blivit släppt” går jag upp till henne för att försäkra mig om att hon inte var skadad. Hon såg hemsk ut i ansiktet med svullnad och blåmärken. Hon hade en rejäl bula och var sårig om vänster sida om pannan. På höger kind hade hon skrapsår, blodutgjutning och var blå. I nacken hade hon ett långt blåmärke, även på ryggen.

Hon kände sig väldigt ledsen, förnedrad och maktlös. Jag led verkligen med henne.

Tycker att det är synd att man inte kan känna förtroende för så kallade tjänstemän. Jag har tidigare förtroende och kände respekt för ”överheten” men jag kommer nog aldrig att få tillbaka den känslan. Det är sorgligt, tycker jag.

 

Detta brev är skrivet av min mor, någon dag efter. Min mor lovade mig att hon skulle skriva om det, för att aldrig glömma.

Vad jag kom ihåg mest, var denna provokation från vakterna. Det kändes som dem verkligen ville att jag skulle göra något mot någon av dem. När jag åkte ner i backen, vet inte hur många vakter det var, men minst en, och väldigt tungt. Jag ”small” ner i backen, och jag såg allt i ”slow motion”, det var så overkligt, och jag var så otroligt rädd, jag tänkte – Nu dör jag.

Jag kände ingen direkt smärta just då, kanske var det för jag var så rädd, men jag kände ändå att det var någon som slog mig i ryggen, även om det inte gjorde ont just då. Kom ihåg att mitt huvud var nedtryckt i asfalten. Jag hörde min mamma ropa, hennes röst, jag hörde att hon var rädd.

Denna incident har satt sina spår, jag har inte vart ute på krogen sedan dess, jag vågar inte. För tänk om detta händer igen. Jag är inte den där som bråkar, tvärtom jag gillar inte att bråka. Däremot så försvarade jag mig den där kvällen, det tror jag alla gör, om man får ett knytnävslag i bakhuvudet utan förvarning. Jag vet inte om jag är ”glad” för det jag nu vet, att vi vanliga människor inte har en chans när det gäller sådant här, för mitt fall blev nedlagt, även om jag hade vittnen.

Jag tror att jag och Anna Sjödin, råkat ut för nästan samma sak, och jag förstår inte hur det godtas att alla vakter ska vittna, och de andra anställda på crazy horse. Klart dem håller på varandra.

Jag vill att människor ska få veta hur det faktiskt är. Vi har inte en chans mot vakter som arbetar på det här sättet, dem håller varandra bakom ryggen, och jag tror att poliserna även håller dem bakom ryggen. Det räcker att gå igenom avslutade fall hos tingsrätten(offentliga handlingar). Antingen så får privatpersonen ett straff, eller så läggs det ner, aldrig har jag läst om något fall där privatpersonen får rätt, oavsett många vittnen som sett hela incidenten. Man har inte en chans mot vakter

Hälsningar
Sigrid*

*Sigrid heter egentligen något annat.

Åter till gäster berättar. Läs fler erfarenheter som skickats in till upprättelse.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: