DEBATT. Denna veckas debattartikel är skriven av signaturen Herr Glad som jobbat som ordningsvakt i tunnelbanan. Här delar han med sig av sina erfarenheter av jobbet som resulterade i att han polisanmälde en kollega för grov misshandel. Efteråt blev han trakasserad – för man anmäler ju inte en kollega.
Jag skriver det här inlägget på grund av att jag tror på rättvisan och på tryggheten för varje enskild medborgare i samhället. I vår dagliga liv möter vi diskriminering, rasism och hatbrott, men juridiken är det enda som verkligen enar oss oberoende av hudfärg, religionstillhörighet eller etnicitet.
Jag tog jobbet som ordningsvakt på grund av att jag hade och har kvar viljan att göra väl. Viljan att hjälpa människor och skaffa mig livserfarenhet på vägen, och finns det då ett bättre sätt än att arbeta nära inpå människor? Dock så hamnade jag väldigt snabbt i ett vägskäl där jag blev tvingad att ta ställning i en fråga som visade sig vara oerhört omfattande och svår.
Den 13:e December 2007 gick jag färdigt min ordningsvaktsutbildning på polishögskolan i Sörentorp och slussades senare vidare till tunnelbaneenheten på ett känt svenskt säkerhetsföretag. Under mina tidiga månader som ordningsvakt ställdes man inför ett visst beteende som kallas för kåranda. Den kårandan försökte man absolut anamma som ny i gruppen. Man försökte tillhöra de som var intressanta i gänget, man försökte vara duktig på det man gjorde samtidigt som man försökte bibehålla sin identitet.
Jag hade väldigt svårt att släppa min egen identitet, och visade sig vara något av en omöjlighet för mig på grund av mina starka värderingar. Fram till idag har jag inte använt olika degraderande ord eller uttalat mig rasistiskt om en annan människa som många inom kåren gör. För det är precis vad du gör när du anammar kåranda, du lägger undan din egen identitet så du passar in kårens mönster och detta mönster blir formad av ordningsvakterna som är med.
Ett exempel jag tog illa vid mig av : “Nu åker jag till Härjedalen på semester, vad skönt, där finns det inga invandrare“. Det uttalandet kom av en chef i ett nästintill fullsatt kontor. Ingen reagerade. Jag plockade en neger igår“. Det är också ett känt citat som jag tycker är vidrigt.
Den 15:e Mars 2008 valde jag sida. Jag stod inför en situation som jag kände skulle komma till att färga mig helt och hållet. Hade jag inte gjort det valet jag gjorde, hade jag säkert legat vaken natt efter natt och tänkt på varför jag inte gjorde det jag är utbildad och lärd till att göra.
På polishögskolan utbildas vi ordningsvakter i moral och etik, men vi får våra färdigheter ute på fältet. För oss som vill göra karriär finns inga möjligheter att ifrågasätta och kritisera det våra chefer och medarbetare säger eller gör.
Efter att jag valde sida sattes jag i en speciell sits på grund av att ”man inte anmäler en kollega”. Eftersom att jag starkt tror på mina värderingar och står fast vid mitt beslut än idag, valde jag att stanna kvar och fästa min ståndpunkt rakryggad och vägra ge efter för kårandan. Det mottogs inte väl av varken chefer eller kollegor.
Jag blev tillsagd att dementera, ta tillbaka allt, be om ursäkt och att granska mig själv. Jag blev hånad, bespottad, kritiserad och förlöjligad. Jag blev hotad såväl som hatad och även mina personliga tillhörigheter blev föremål för skadegörelse på grund av att jag inte delar åsikter med resten av kåren.
Våra viljor gick absolut isär och när jag känner efter går de fortfarande isär idag. Självklart fanns det kollegor som stöttade mig igenom den jobbiga tiden, och de finns kvar med mig i min direkta närhet, men också i det tysta.
För att klargöra vad som egentligen hände för att sätta igång denna långa kamp bör jag berätta lite om själva händelsen:
I samband med ett ingripande som gick snett anmälde jag en kollega för grov misshandel, då jag vittnade en händelse där det enligt min mening framkom felaktig agerande då det kommer till vår yrkesgrupp. Vissa tycker att det är fel men desto fler tycker att det faktiskt är helt rätt. Det som är chockerande är hur jag har blivit behandlad efter allt detta.
Jag har också läst förundersökningsprotokollet till den kommande rättegången och ser att det i flera fall och berättelser framgår en del osanningar kring mig som person och det som har inträffat.
Nu har det gått ett par månader sedan den 15:e Mars och tiden efter det har inte alls varit lätt. Kan jag ha anses att ha bidragit till att ”störa arbetsordningen bland personalen? Eller är det rättvist att ifrågesätta mitt agerande av chefer såväl som kollegor, som trots allt också är utbildade i de etiska och moraliska aspekterna som behövs för att upprätthålla kvalitativt arbete som ordningsvakt? Eller bör man även bli utsatt för hot och trakassaserier för att man vill bibehålla en trygg miljö för dem som vistas på offentliga platser och vill att alla individer ska kunna känna sig trygga?
Vägen har varit svår så här långt, och ännu är inte allt över. Men jag vill uppmärksamma ämnet på grund av att detta är faktiskt ett problem i samhället och få människor att kunna relatera till ämnet genom en verklig händelse som denna. Jag tänker fortsätta att stå på mig och hoppas på att alla de som någonsin varit med om något liknande inser att det är värt att stå upp för sin sak.
Herr Glad